Whist är ett klassiskt sticktagningsspel för fyra spelare och räknas som stamfadern till flera av världens mest kända kortspel – inte minst bridge. Ett sticktagningsspel betyder att man spelar ut ett kort var per omgång och att den som lägger det högsta kortet vinner ”sticket”, alltså omgångens fyra kort. Whist var enormt populärt i England under 1700- och 1800-talet och lever kvar än idag i en rad varianter, från den engelska originalversionen till den svenska varianten fyrmanswhist. Här går vi igenom grundreglerna steg för steg, spelets historia och de vanligaste varianterna.
Snabbfakta
| Antal spelare | 4 (två lag om två) |
|---|---|
| Kortlek | Standardkortlek med 52 kort, utan jokrar |
| Kort per spelare | 13 |
| Speltyp | Sticktagningsspel med partner |
| Trumf | Bestäms av givarens sista kort (klassisk whist); svensk whist spelas utan trumf |
| Speltid | Cirka 20–45 minuter |
| Ursprung | England, 1600-talet |
| Svårighetsgrad | Lätt att lära, svår att bemästra |
Vad är whist?
Whist spelas av fyra personer som bildar två lag om två. Lagkamraterna sitter mitt emot varandra vid bordet, och man spelar medsols. Målet är att ditt lag ska ta fler stick än motståndarlaget – ju fler stick över sex ni tar, desto fler poäng får ni.
Spelet är lätt att lära sig men svårt att bemästra. Reglerna går att förklara på några minuter, men den som vill vinna behöver minnas vilka kort som spelats, läsa av partnerns spel och planera flera stick i förväg. Just den kombinationen gjorde whist till ett sällskapsspel som passar både nybörjare och rutinerade kortspelare, precis som besläktade spel som bridge och Hjärter.
Whistens historia
Whist uppstod i England på 1600-talet och utvecklades ur äldre spel, framför allt ”Ruff and Honours”. Själva namnet härstammar från ordet whist (eller wist), som betyder ”tyst” eller ”uppmärksam” – en passande beskrivning av ett spel som kräver koncentration.
Ett viktigt årtal är 1742, då engelsmannen Edmond Hoyle gav ut A Short Treatise on the Game of Whist. Skriften standardiserade reglerna och blev vägledande i över hundra år. Under 1800-talet skrev Henry Jones under pseudonymen ”Cavendish” den utgåva (1862) som kom att styra spelet under den viktorianska eran.
Whist var som mest populärt under 1700- och 1800-talet och spelades i två huvudformer: lång whist (spel till 9 poäng) och kort whist (till 5 poäng). I början av 1890-talet började bridge ta över på klubbarna eftersom bridge lade till budgivning och en öppen ”träkarl”. Whist levde dock vidare som sällskapsspel och i så kallade whistdrivningar – turneringar där man byter bord och partner mellan omgångarna, ofta i välgörenhetssyfte.
Så spelar du klassisk whist
Nedan förklaras den klassiska engelska varianten. Längre ner hittar du de vanligaste avstickarna, bland annat den svenska fyrmanswhisten.
Kortlek och rangordning
Whist spelas med en vanlig kortlek på 52 kort utan jokrar. Korten rangordnas från högst till lägst enligt: ess, kung, dam, knekt, 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2. Esset är alltså alltid högst.
Giv och trumf
Givaren blandar och delar ut korten ett i taget, medsols, tills alla fyra spelare har 13 kort. Givarens allra sista kort läggs upp med framsidan uppåt – den färgen blir trumf för omgången. Trumf är den starkaste färgen: ett litet trumfkort slår vilket högt kort som helst i de övriga färgerna. Kortet ligger synligt tills det är givarens tur att spela sitt första kort, då det tas upp i handen.
Att spela stick och följa färg
Spelaren till vänster om givaren spelar ut det första kortet och får lägga vilket kort som helst. Därefter lägger varje spelare medsols ett kort. Den viktigaste regeln är att du måste följa färg – har du kort i den utspelade färgen är du tvungen att spela ett sådant. Saknar du färgen får du antingen kasta ett valfritt kort eller spela en trumf.
Sticket vinns av den högsta trumfen i det, eller – om ingen trumf lagts – av det högsta kortet i den utspelade färgen. Den som vinner sticket samlar in de fyra korten och spelar ut till nästa stick. När alla 13 stick är spelade räknas resultatet.
Poäng, game och rubber
Det lag som tagit flest stick får 1 poäng för varje stick utöver sex. Tar ni till exempel nio stick ger det tre poäng (9 minus 6). De första sex sticken kallas för ”boken” och ger inga poäng. I kort whist spelas till 5 poäng och i lång whist till 9. En hel match, en så kallad rubber, vinns av det lag som först vinner två game.
Honnörspoäng (valfritt)
I många traditionella varianter räknas även honnörer, det vill säga trumffärgens fyra högsta kort: ess, kung, dam och knekt. Har ett lag alla fyra honnörerna på handen får de 4 extra poäng, och har de tre av dem får de 2 poäng. Honnörspoäng är valfritt och används inte i alla sällskap – kom överens innan ni börjar.
Populära whistvarianter
Whist är egentligen en hel familj av spel. Tabellen nedan ger en snabb överblick, och därefter beskrivs de vanligaste varianterna i text.
Whistvarianter
| Variant | Antal spelare | Kännetecken |
|---|---|---|
| Klassisk (engelsk) whist | 4 | Trumf via givarens sista kort, poäng för stick över sex |
| Svensk whist (fyrmanswhist) | 4 | Spelas utan trumf; välj rött (ta stick) eller svart (undvik stick) |
| Tysk whist (tvåmanswhist) | 2 | Dragbunke, trumf via det 27:e kortet, två spelfaser |
| Solowhist | 4 | Budgivning; en spelare kan spela ensam mot de övriga |
| Budwhist (Bid Whist) | 4 | Budgivning i par, ofta med jokrar |
| Knockoutwhist | 2–7 | Ett kort färre varje giv; den som saknar stick slås ut |
Svensk whist (fyrmanswhist)
Fyrmanswhist, ofta kallad svensk whist, uppstod i Sverige på 1950-talet och var som populärast under 1970- och 1980-talet. Den stora skillnaden mot den engelska förlagan är att svensk whist alltid spelas utan trumf. Före varje omgång bestämmer spelarna om de vill spela ”rött” eller ”svart”: rött betyder att man vill ta så många stick som möjligt, svart att man vill ta så få som möjligt. Valet visas genom att man lägger ett rött kort (hjärter eller ruter) eller ett svart kort (klöver eller spader) längst ner i handen.
Vid rött spel får den vinnande sidan 1 poäng per stick över sex, precis som i vanlig whist. Blir det i stället ”passomgång” (alla spelar svart) får den sida som tar färre än sju stick 1 poäng per stick under sju. Man spelar oftast till 13 poäng. Vill du ha fler svenska sticktagningsspel att prova är Plump och Femhundra naturliga nästa steg.
Tysk whist (tvåmanswhist)
Tysk whist, även kallad tvåmanswhist, är en smart anpassning för två spelare. Båda får 13 kort och resten av leken bildar en dragbunke. Det 27:e kortet vänds upp och dess färg blir trumf. Under den första halvan spelar man om det synliga kortet: den som vinner sticket tar det uppvända kortet och motståndaren drar det översta, dolda kortet. När bunken är slut spelas de sista 13 sticken utan påfyllning, och den som då vinner flest stick vinner. Det är en av de bästa varianterna om ni bara är två och letar efter fler kortspel för två.
Solowhist och budwhist
I solowhist finns en budgivning där en spelare kan åta sig att spela ensam mot de tre övriga och till exempel lova att ta ett visst antal stick. Budwhist (bid whist) spelas i par med budgivning och ofta med jokrar; varianten är särskilt populär i USA. Gemensamt för dessa är att budgivningen lägger till ett strategiskt lager ovanpå den vanliga sticktagningen.
Knockoutwhist
Knockoutwhist är en enklare familjevariant för 2–7 spelare. I första given får alla sju kort, och för varje ny giv delas ett kort färre ut. Den som inte tar ett enda stick under en giv slås ut, och till slut står en vinnare kvar. Det gör knockoutwhist till ett snabbt och lättlärt spel som passar barn och nybörjare.
Vanliga misstag och nybörjartips
- Glöm inte att följa färg. Den vanligaste nybörjarmissen är att spela fel färg fastän man har rätt färg på handen – det är inte tillåtet.
- Håll koll på trumfen. Räkna hur många trumfkort som spelats så vet du när de är slut och dina höga kort i andra färger blir säkra.
- Spela med din partner, inte bara för dig själv. Ibland lönar det sig att lägga ett lågt kort för att låta partnern ta sticket i en bättre position.
- Var uppmärksam på vilka höga kort som fallit. När esset och kungen i en färg är spelade blir dam plötsligt det högsta kortet.
- Kom ihåg god bordsvana. Turordning, tydliga utspel och att inte signalera till partnern är en del av spelets etikett vid kortbordet.
Vem passar whist för?
Whist passar den som gillar sällskapsspel med taktik men vill slippa den mer avancerade budgivningen i bridge. Grundreglerna är så enkla att hela familjen kan hänga med, samtidigt som djupet räcker för många kvällar. Vill du spela i lag om fyra är klassisk whist eller fyrmanswhist ett utmärkt val, är ni bara två passar tysk whist, och för en snabb och lättsam runda är knockoutwhist perfekt.
Referenskällor
Vanliga frågor (FAQ)
Hur många spelare krävs för att spela whist?
Klassisk whist spelas av fyra personer i två lag om två, där lagkamraterna sitter mitt emot varandra. Det finns dock varianter för andra antal, till exempel tysk whist för två spelare och knockoutwhist för upp till sju.
Vad är skillnaden mellan whist och bridge?
Bridge utvecklades ur whist i slutet av 1800-talet och lade till en budgivningsfas och en öppen ”träkarl” (en hand som spelas synligt). Whist saknar budgivning och är därför enklare att komma igång med, medan bridge ger fler strategiska val.
Spelas svensk whist med trumf?
Nej. Fyrmanswhist, alltså svensk whist, spelas alltid utan trumf. I stället väljer spelarna att spela ”rött” (ta så många stick som möjligt) eller ”svart” (ta så få som möjligt).
Hur räknar man poäng i klassisk whist?
Det lag som tar flest stick får 1 poäng för varje stick utöver de sex första. Kort whist spelas till 5 poäng och lång whist till 9, och en hel match (rubber) vinns av det lag som först vinner två game.
Kan man spela whist med bara två personer?
Ja. Den vanligaste tvåmansvarianten är tysk whist (tvåmanswhist), där en dragbunke gör att spelet fungerar bra även utan partner.
